Jag funderar ibland på vem jag är. Egentligen. Har inga direkta svar ännu annat än att jag vet bättre och bättre vad jag INTE är! Jag är inte:
– mitt jobb
– mina roller
– mina prestationer
– mitt sammanhang
Frågan är bara vad som finns kvar när man plockar bort allt sånt? Och det tycker jag är intressant att filura på!
Jag över ju för fullt just nu på att rolfa nära och kära inför nästa steg (sista) av utbildningen som kommer att ske i höst. Och när jag har privilegiet att se många kroppar så tar jag också mina funderingar på identitet till att även inkludera det fysiska; vad en identifiering med tex ett jobb kan göra med kroppen. Om jag identifierar mig med något som jag inte är, tex mitt jobb eller en roll som jag har, så kommer det bland annat att ske mha spänningar i kroppen. Alla spänningar, om de hålls för länge, gör att kroppen blir mindre rörlig och stelnar. Vilket förr eller senare kommer att leda till smärta. Jag tror dock att just eftersom vi så starkt kan identifiera oss med en livsstil, yrke eller roll, så är vi tyvärr beredda att acceptera mycket smärta innan vi är redo att göra en förändring. För vem är jag då, om jag plötsligt inte kan fortsätta med samma jobb? Eller om min roll förändras (tänk tex på alla föräldrar vars barn flyttar hemifrån)?
Många identifierar sig starkt med något man gör, tex att lyfta tung eller dansa, men även träning och dans kan skapa spänningar och smärta om det innebär att du lägger dig till med en hållning som inte är ”din”. Många som dansar klassisk balett får problem med bröstryggen och nacken för att den alltid hålls på ett och samma sätt, och många vältränade atleter som tränat sig väldigt upprätta och breda över ryggen kan få en bröstrygg som är stel och orörlig. Så det jag älskar kan också ge mig smärta. Framför allt om jag identifierar mig med det jag gör. Jag ”är” en dansare. Jag ”är” bodybuilder. Dvs jag bär och för mig som en sådan hela tiden. Det är det som är jag. Är jag beredd att sluta göra det där jag älskar för att slippa ha ont? Många väljer att ha ont.
Kanske finns det en mellanväg? Om du nu älskar att dansa, njut av att dansa så ofta du kan, men när du lämnar studion eller dansgolvet, tänk att du tar av dig hållningen som hör till en dansare precis som om du skulle ta av dig en kostym. Så att när du är privat, dvs utan rollen, så har du ett mer avslappnat sätt att röra dig på, ett mer avslappnat sätt att vara, som ger dig en bättre balans i kroppen. Eller om du tycker/tror att du måste ha en viss hållning på jobbet för att verka förtroendeingivande eller smart, fine, behåll hållningen på jobbet, men släpp den på vägen hem.
Släpp det pålagda och utforska hur det känns att vara du utan de extra spänningarna som det innebär att presentera dig för omvärlden i något som inte sker i din kropp naturligt. Utforska det naturliga du, det som är skilt från dina prestationer och sammanhang. Vem är du? Egentligen? Och hur känns det att röra sig som du?
Kram, Åsa (tror jag 🙂 )