Jag vet inte hur jag går längre. Sant. Och konstigt. Och mycket underhållande. Varje dag under kursen (min pågående Rolfing-utbildning) så tar jag en promenad på lunchen. Dels för att få frisk luft men också för att få röra på mig och landa i kroppen. Halvvägs in i vecka tre så slog det mig att jag inte längre vet vad som är min naturliga gång! Minns tydligt hur jag har gått tidigare, kan känna i kroppen hur jag har gjort. Så, jag bestämde mig för att testa! Oboy vad jobbigt det var! Höll in magen för att se smalare ut, sträckte på mig med kraft för att ha en ”bra” hållning, hälarna slog i marken med kraft. Det hördes när jag kom! Och tempot var högt. Jag var på väg någonstans. Det som var mest slående för mig var mängden av energi som krävdes för att ”hålla” kroppen på detta sätt. Skakade av mig min gamla hållning och gångstil och började experimentera. Svanken kunde göras större och mindre. Bröstryggen kunde sträckas rakare eller vara mer rundad, bröstbenet kunde jag hålla mer framför kroppen, rakt ovaför bäckenet eller tom lite bakom. Och så började jag testa olika kombinationer av alla möjligheter. Jisses amalia vad roligt och konstigt det kändes! Kände mig som en hemlig medlem i Monty Python-gänget och deras Ministry of Silly Walks 🙂
Efter jag testat klart visste jag inte längre vad som var ett experiment eller vad som var ”naturligt”. Jag har fler möjligheter nu. Jag kan gå på mitt gamla sätt om jag skulle vilja (varför detta skulle vara önskvärt vet jag dock inte) eller på ett dussin andra sätt. Men något nytt naturligt, default, finns inte ännu. Jag förstår att jag är mitt i en process. Eller så är det så här det kommer vara nu och framöver, att jag har fler möjligheter och det är upp till mig att välja det som känns bäst just då.
Ser med nyfikenhet på framtiden och vad jag och kroppen kommer möta för nya möjligheter och alternativ!
Kram, Åsa