….är av vikt. Och då menar jag inte vad du väger (den exakta siffran på badrumsvågen är inte intressant alls) utan snarare hur du bär din vikt; hur bär du upp dig som en motverkan till gravitation?
Från den stund vårt liv börjar som ett befruktat ägg i mammas mage så lever vi under påverkan av gravitation. Jag tror att eftersom den alltid är där så tänker vi inte på hur vi gör för att lyfta oss upp från den. Vi tänker inte på vad vi väger. Gör ett test själv där du sitter. Om du låter armarna hänga fritt längs med kroppens sidor, kan du då bli medveten om armarnas tyngd? Kan du känna hur tunga de är? Chansen är stor att du inte kan det eftersom det är något vi sällan tänker på eller uppmärksammar. Och eftersom vi inte tänker på hur vi bär vår egen vikt så är risken stor att vi ”övergör” vårt bärande. Hur många lyfter inte upp axlarna upp mot öronen och ger sig själva spänd nacke som resultat? Eller hur vanligt är det inte att vi lyfter upp underkäken mer än vad som behövs (en viss spänning behövs för oss som inte vill dregla till vardags) och får spända käkar, huvudvärk och kanske migrän?
Om du gör dig medveten om ditt eget sätt att bära dig kan du hitta mer effektiva sätt att göra så. Så att du lyfter upp din vikt med precis så mycket arbete som krävs, och inte mer. I träning är detta intressant om du vill bli duktig på något; dvs att bara använda de muskler som behövs och inte mer. Tyvärr verkar det finnas en trend i träningsvärlden just nu att man ska bli helt slut, strunt samma vad du gör, strunt samma vilken teknik eller övningar du gör, bara du är kräktrött på slutet. Då finns där inget utrymme att känna efter, att röra sig smart, med minimal ansträngning som krävs per specifik rörelse. Du kanske bränner kalorier men det är också så man tränar sig till skador, smärta och stelhet.
Men vill du träna på ett sätt som gör att du använder kroppen mer effektivt, vill du finslipa din teknik, vill du bli av med onödiga spänningar, vill du må och leva bättre, tja, då bör du bli medveten om din vikt och du möter den. Jag fick en länk skickad till mig (av en trogen deltagare på mina klasser) här om veckan, om hur framgångsrika idrottare jobbar just på det här sättet. Det gjorde mig glad! Dels att höra om hur andra jobbar på detta sätt men också glad för att mina tankar om detta når fram. När jag blir nyfiken på något brukar jag utsätta alla i min omgivning för mina teorier. Åtminstone en person har lyssnat! 🙂
Artikeln hittar du här:
http://www.svd.se/u21-laget-gar-i-braschen-for-mental-traning-inom-fotbollen
Vill du testa själv? Vill du känna din vikt och möta den på ett nytt sätt? Enkelt. Bara ställ dig upp. Slut ögonen. Ta en stund och bara känn fötterna mot golvet. Se om du kan slappna av mer i din hållning så att du med nöd och näppe håller dig upprätt istället för att ramla ihop i en liten pöl på golvet. Förmodligen kommer du känna att du står och svajar fram och tillbaka när kroppen försöker hålla balansen med minimal ansträngning. Förmodligen kommer du känna att din hållning är allt annat än ”stolt” eller ”atletisk”. Och förmodligen kommer du känna att kroppen drar i dig både här och där, djupa spänningar som inte är möjliga att slappna av i när du står på fötterna. Umgås med den här känslan av tyngd och avslappning i kroppen en stund och sen, när du känner dig redo, se om du kan låta dig lyftas mer upprätt, som om du lirkades upp mot taket och blev längre igen. Tänk dig att någon långsamt – som i slow motion – drog toppen av huvudet upp mot taket och resten av kroppen bara följde med. Dina axlar är garanterat tunga och du använder inte mer muskelkraft än absolut nödvändigt för att vara upprätt. Se om du kan vara här en stund och kanske ta en långsam promenad. Så här kan det också kännas att vara du.
Kram, Åsa