Jag var på bio här om dagen och såg filmen The Imitation Game. Mycket sevärd! Tragisk historia dock trots att den hade en stor positiv inverkan på 2:a världskriget. Alan Turing, mannen som ligger bakom mycket av det som är vår datorkunskap idag och som var hjärnan bakom lösningen som knäckte kodningen bakom tyskarnas Enigma-maskin blev aldrig hyllad som hjälte under sin livstid. Istället dömdes han efter kriget för homosexualitet. Han valde kemisk kastrering istället för fängelse, men efter ett år på tunga hormoner valde han att ta livet av sig. Samhällets regler tillät honom inte att leva, han fick bara existera. Och det räckte inte.
Idag lever vi i ett samhälle som är mer tillåtande men trots det så är det inte alla som ändå lever. Många av oss existerar bara. Vi rättar oss efter – ibland helt inbillade – regler som gör oss mindre än vad vi faktiskt är. Vi lever efter någon annans ideal och drömmar snarare än våra egna.
Jag har upplevd att de gånger jag känner mig mest levande är då jag känner starka känslor. Både negativa känslor så som sorg eller ilska eller frustration men även glädje och kärlek. Och tacksamhet. Då kan jag bli helt uppfylld av känslan av liv. Då räcker det att bara vara för att känna mig levande och som att livet bjuder på något stort och mäktigt.
Så gott jag kan försöker jag göra varje dag till min. Livet är för kort för att slösa bort en endaste dag som ”transportsträcka” till något annat. Allt är inte kul, absolut inte, men på mitt eget lilla vis gör jag mina dagars aktiviteter till mina. Jag gör dem till en del av min upplevelse.
Välj att leva. Inte bara existera. Livet är alldeles för kort för sådant slöseri.
Kram, Åsa